Kullamannen 100 miles 2025 - Race report

Först och främst tackar jag de tre löparna som gjorde att jag kom i mål: Richard Ohlsson, Camilla Lindström och Johan Olsson.

Utan er hade det inte gått och tillsammans gjorde vi det! Det var helt fruktansvärt jobbigt och smärtsamt, men också ett fantastiskt äventyr där vi kämpade tillsammans, besegrade alla tankar på att ge upp och tog oss i mål med bara 18 minuter kvar.

Under året har jag haft flera fysiska problem. Jag hade en fraktur i foten i slutet av april så jag kunde inte springa i maj och juni. I juli körde jag igång med 100 km, 200 km i augusti och nästa 300 km i september. Jag körde en kort ultra i september och fick då ont i rygg och knän vilket gjorde att oktober blev en vilomånad med bara 90 km totalt. Jag visste att det här kommer att göra ont.

Prologen upp till Mölle 1 går snabbt även om det är lite trångt. I år är det bara ett varv på Kullaberg, men det är blött och lerigt och tungt att ta sig fram så jag tycker att det är ganska skönt att slippa köra allt en gång till. Otroligt häftig vy när alla löpare med pannlampor klättrar upp till fyren.

Kommer till Mölle 2 och på väg ut därifrån så väller det in snabba 100 km-löpare. Under flera timmar så kommer det att passera mängder med starka löpare som inte sprungit 4 timmar extra.

Allt flyter på bra. Jag ligger på medeltempo 9:00 min/km och det känns som att det här håller jag hela vägen till mål. Börjar räkna på hur fantastiskt snabbt jag kommer till mål och kan ha det gött på hotellrummet och käka chips och godis och sova minst 9 timmar. Lagom naiv 🙂

Det flyter på fram till Råbocka där det är matdepå. Jag börjar frysa som en tok. Jag skakar och kan knappt hålla i muggen. Efter 20 minuter är jag på väg ut igen med nya batterier i pannlampan och mat i magen. Får inte igång benen. De vill inte springa längre. Höger knä gör jätteont. Kommer till slut igång lite smått. Inte minst för att få upp temperaturen. Morgonen kommer och man slipper pannlampan. Livet börjar kännas lite bättre. Tar mig till depån i Stora Hult för ett kort stopp och sen svänga upp på den nya sträckningen över Hallandsåsen.

Hittills har jag sprungit mer eller mindre ensam. Jag har pratat lite med några och hängt på några här och där, men inga särskilt långvariga relationer. Jag har också länge och ofta tänkt på att bryta, men jag ska ta mig till Båstad och 120 km. Sen där beslutar jag om jag ska fortsätta.

Några kilometer innan den extra vattenstationen vid 105 km börjar jag springa med Camilla som hade haft problem tidigare i loppet och var så nära att bryta, men hade pushats fram och kommit igång igen. Strax innan stationen sprang vi ikapp hennes kompis Richard som nu också hade börjat få problem. Jag tog ett snabbt stopp där för att komma vidare och sprang vidare ensam. Fast det tog inte lång stund innan de hann upp mig så det kändes som att det var bättre att hålla ihop. Jag var inte starkare ensam.

I Båstad såg jag till att packa så lätt som möjligt. Bort med allt som jag inte var tvungen enligt reglerna att bära med mig. Ta bara sån energi som jag kanske kan äta. Skippa alla bars och annat som helt enkelt inte gick ner längre. Bytte strumpor och skor. Det kändes bra då…fast i retrospekt så skulle jag inte gjort det. De nya strumporna funkade inte bra på slutet.

Nu hade jag helt slutat att tänka på att bryta. Mitt hotellrum är ändå precis där. Jag sitter i princip under balkongen till rummet. Depåstoppet blir ganska långt. 50 minuter. Vi kommer ut igen och vi ska ta oss i mål.

Exakt var vi träffade på Johan kommer jag inte ihåg, men i Glimminge så var det vi fyra så innan dess någonstans på vägen från Båstad till Glimminge.

Till Glimminge har det gått ganska bra även om tiden och distansen har satt sina spår i knän och fötter. Det är inte tal om någon direkt löpning längre. Det är som att vicka fram ett kylskåp. Fötterna lyfts inte högt över marken. Enligt kartan så är det ganska flack löpning på Bjärehalvön så i min hjärna skulle det inte vara några problem.

Fel. Det är total misär där. Mörkret, regnet och blåsten kom och då även kylan. Det är också en herrans massa stenar man måste se upp med för att inte snubbla på. Vi hade nu varit ute i över ett dygn. Energin var låg. Svårt att få i sig någon energi. Senaste timmarna har jag i princip bara drivits fram av sportdryck och jag ser inte att det kommer ändras framöver. Allt växer i munnen. Jag vill inte ens försöka längre.

Nu börjar navigeringen bli svår. Det är långt mellan markeringarna och inte alls tydligt. Det sitter reflexer här och där och det är svårt att veta vilka man ska följa. Jag har ingen överblick. Jag vet inte var jag är. Min klocka (Enduro 3) har banan inlagd så jag använder den nu hela tiden för att vi ska komma rätt. Vi lyckas ändå springa fel ett par gånger när vi följer efter några andra. Klockan hittar en bra väg tillbaka till banan och vi kan fortsätta.

Efter Torekov kommer man till Bjärekustens naturreservat och Gröthögarna. Här är det värre än total misär. Jag har inte varit med om något liknande. Man ser ingenting förutom klapperstensfält och små blöta stigar. Mentalt väldigt tröttande. Regn, mörker och blåst. Det är svårt att navigera. Reflexerna sitter långt från varandra, men klockan visar vägen. Johan och Camilla drar framför mig och jag ropar vilken riktning de ska fortsätta i när det blir tveksamt. Det kändes som att vi var där i en evighet, men när jag nu kollar trackingen så tog det “bara” en timme.

Hovs hallar är sista depån. Vi ser till att ta ett kort stopp och bara fylla på det mest nödvändiga. Tiden börjar bli tight. Medeltempot får inte gå över 11:12 min/km för då är det kört och vi missar maxtiden på 32 timmar. Jag har för mig att vi nu låg på 10:30.

När jag snabbt hade kollat banan innan så hade jag sett att det skulle vara två små knölar på slutet men tänkte att det inte var några problem. Det man inte ser är den extremt hala leran som gör att det knappt går att gå på stigarna och hur små och smala stigarna är.

När vi kommit ner från berget efter Hovs hallar så trodde vi att det bara var att springa till Båstad och gå i mål då det kändes som vi hade varit uppe på två berg.

Nej, då ska vi svänga upp i skogen igen upp för ett sista berg och återigen slipprig lera och vatten. Nu slutade jag bry mig om leran och vattnet. Fötterna var körda sedan länge och vi kunde inte finlira runt. Det är bara att forcera igenom. Det får bli ett senare problem.

Efter 163 km börjar navigeringen på klockan strula. Det har helt enkelt blivit för mycket data för den att hantera. Jag lagrar data varje sekund så det blir en del efter 30 timmars löpning. Kartan uppdaterar sig inte och visar inte något förutom sporadiskt. Jag får stänga av navigering och starta den på nytt flera gånger. Tar fram mobilen för att hålla koll, men det är svårt att se alla små svängar hit och dit och jag har ingen vettig app som visar var jag är på banan. Som tur är väljer jag rätt reflexer att följa och vi kommer till slut ner mot Norrvikens trädgårdar. Där är det musik och ljusarrangemang med lampor överallt. Det kändes som att det var fint 😀

Nu börjar “spurten”. Det har gått 31 timmar. Vi vet inte hur långt det är kvar eller hur lång tid det kommer att ta. Vi tror det är 3-4 km, men vi har haft fel så många gånger tidigare så vi vågar inte chansa. Vi springer igen. 8 min/km. Racerfart jämfört med det vi lyckats komma upp i de senaste 12 timmarna. Richard har vaknat till och drar oss framåt. Hur orkar han? Jag vill bara gå, men måste hänga på och hålla tempot för att inte komma efter.

Sträckan från Norrvikens trädgårdar är oändligt lång. Vi ser inte slutet. Efter varje sväng så fortsätter det bara. Vi ser strålkastarna spela över himlen. Det är dit vi ska, men vi kommer inte närmare.

Till slut är vi där! Vi har tappat Johan och jag har också kommit lite efter. Vi väntar in alla så att vi fyra springer i mål tillsammans.

Vi klarade det!

Några minnen utöver alla löpare och glada funktionärer:

Fyren som lyste mitt i natten. Långa såphala spänger. Publik långt ute i skogen med hejarop och musik. Jättehögen med morötter mitt i skogen. Den svajande hängbron som tog maximalt 5 löpare samtidigt. En gäng får mitt i natten. Kalvar som stod mitt på stigen och inte flyttade på sig. Tips för framtiden:

• Reka banan så att du vet vad som kommer. Det är inte kul att få en vända uppför och genom lera när man trodde att man var klar.
• Dela upp GPX-filen i flera delar så att det blir lättare för klockan att hantera den.
• Lägg in depåer i klockan så att man kan se hur långt det är kvar till varje.
• Byt till smart loggning för att inte lagra varje sekund.
• Förbered app på mobilen för navigering. Tips: Gaia GPS brukar jag använda, men inte den här gången.
• Byt inte strumpor och skor om det inte behövs. Fungerar det så kör vidare.
• Fundera på energi. Bara bars och gels fungerar inte för långa lopp. Ha riktig mat som pannkakor, ost och liknande.