Dalslands kanotmarathon - DKM+

Jag har brutit min allra första tävling!
Dalslands kanotmarathon (DKM+) började bra. Vi, gänget från Näsets Paddlarklubb, bodde på Laxsjöns Camping och på morgonen så paddlade vi 1.5-2 km till starten. Kändes fruktansvärt vingligt och nervöst i Rocketen. Jag ångrade att jag vilade hela dagen innan och skippade det där sista paddelpasset.
På håll hörde vi Ingvar Oldsberg underhålla publiken och de över 800 kanotisterna som satt i de flesta former av kajaker och kanoter som kunde uppbringas...till och med en kajak med propeller!.
Eftersom jag var så vinglig så lade jag mig vid en sten för att inte trilla i redan innan start. Inte så smart för det gjorde att jag kom en bra bit efter de flesta och blev tvungen att paddla genom extremt oroligt vatten som så många kanotister drar upp. Jag rekommenderar att man lägger sig längst ute på en av kanterna så att man bara får vågor från ett håll och slipper svänga runt de långsamma havskajakerna. Det var troligtvis den tuffaste paddling jag varit med om hittills.
Det tog lite tid för mig att komma förbi de långsamma och det gjorde att jag kom sent in till första lyftet. Gjorde en klassisk multisporturstigning för det var lite för djupt där jag skulle landstiga (vilket innebär att jag välter och ålar mig ur kajaken :-)). I år var det extra trångt där och det tog säkert 15 minuter att genomföra lyftet på 400 meter vilket borde ha tagit max 5 minuter. Efter det så blev det lugnt och fint. Slätvattenpaddling och inte många andra kanotister. Dags att komma in i ett vägvinnande tempo.
Andra lyftet gick fint. Tog en liten paus för bullar och bananer. Efter iläggning så kom en K2:a väldigt nära och bad mig fixa deras roder. Det skulle jag aldrig försökt med. Vips låg jag i vattnet och plaskade. Kom upp ganska snabbt och fick applåder av åskådarna. Paddlade vidare och tömde kajaken på en bättre plats. Här upptäckte jag att bite valven till mitt vätskesystem var borta. Det gjorde att all sportdryck rann ur och jag var utan vätska.
Paddlingen blev jobbigare och vattnet blev bredare. Kanoten började luta åt höger. Händerna värkte av alla blåsor och skavsår. Ryggen värkte från en dragkedja som satt illa placerad och gned upp ytterligare ett skavsår. Jag gled ner i kajaken och orkade inte längre sitta upprätt. Då började jag fundera på att bryta. Ingenting fungerade som det skulle, hastigheten började sjunka och jag hade tävling veckan därpå. Bättre att jag sparar mig tills dess.
Brytningen var ett faktum. Efter 4.5 timme och 35 km så stannade jag i Gustavsfors och blev bjuden på kaffe och bullar av funktionärerna.
Även om det känns som ett misslyckande att bryta och inte klara av det som jag tagit mig för så var det ändå vist i efterhand. Det hade inte varit kul att fortsätta de sista 20 km till mål och bara slita sönder kroppen.